Long time no see <3

Evigheter sedan jag skrev i denna min blogg, min offentliga dagbok som jag så väl behövde ... kanske fortfarande hade behövt :-S

Nu för tiden tänker jag lite mer på vem som kan läsa mina tankar och vad det kan innebära för mig och för nära och kära. Varför? Jag tänker att ondskan bara blir större och större och jag skulle dö av frustration och sorg om någon när och kär skulle bli utsatt för något jag skrivit här.

Jag måste säga att mina tankar och bilder från de tidigare inläggen ger mig mycket värme i hjärtat.
Kanske jag skulle spara ner en del av stoffet här, redigera och göra en minnesbok? Det tål att tänkas på <3

Sköt om er alla fina människor <3

Välkommen i mitt vardagsrum ;-)

Idag träffade jag på vänner från mitt härliga Hardeberga <3 Det var verkligen kul att se dem och höra lite hur livet var för dem nuförtiden.
En rolig grej som kom upp var att en av vännerna lite urskuldande sa att hon visste att jag brutit mitt ben eftersom hon faktiskt fick bekänna att hon läste här ibland :-) Hihihi
Det är ju jag som ska ursäkta mig i så fall för att jag kastar på er alla mina tankar :-D
 
Ibland är jag heligt trött på mina egna tankar och gör ett uppehåll. Då ger ni er tillkänna minsann ;-) och tycker det var längesedan och berättar att ni undrar hur jag har det.
Så gulligt <3 <3 <3
 
Skriv gärna en rad om vad ni tycker och känner om allt mitt babbel ;-) Det är bara kul <3
 
Några retar upp sig på mitt ständiga användande av "smilesar" He he ...
Det är ju liksom jag så då får ni läsa hos någon annan bloggare utan smiledille :-)
 
Annars har det hänt massor "i mitt vardagsrum" sedan jag senast skrev. Det sägs att bilder säger mycket så ni ska få en liten bildkavalkad.
Ni vet nu i student och "sommar" tider är jag igång mer än orken räcker till ibland.
Håll till godo och ha det fantastiskt <3
 
 
 
 
 
 
 
                  
 

Obs ... några lånade kort :-) Tack för det festprissar och tack för en kul fest <3

Svälja smärta, förtränga sorg - en gåva eller ett försvar?

Med mycket problemlösande och en del förluster blir man avtrubbad, van, hård ... jag kalla det vad man vill.
 
Hård utan känslor behöver det inte betyda för så känner jag inte att jag blivit, men duktig på att förtränga och slippa minnas är jag ganska "duktig" på.
 
Idag skrev min Eva (pappas änka) så fint på FB. Hon liksom jag har gått vidare - lever och är lyckliga igen - bär minnen från min pappa som ger styrka och glädje. Men det har också gnagt genom åren - "Varför just han, (och min mamma såklart)"
 
Idag är det 10 år sedan min pappas kropp inte orkade med den hemska sjukdomen cancer längre ...
Genom åren har jag ändå känt både mammas och pappas närhet på något sätt. Sonen pratar ofta om morfar precis som om han hälsat på ... (det får var och en själv tänka hur de vill) och i vägval tänker jag alltid "hur hade det varit om jag kunnat fråga dem till råds?"
Som tur är har jag en underbar man som jag kan rådfråga och som jag vuxit ihop med genom alla år <3
Det är ändå så att närvarande föräldrar är saknade närhelst i livet de än lämnar oss.
 
I söndags - morsdag
Idag - pappasdag
 
Här är de igen <3 Mina kära föräldrar <3
 
Ibland är det bra att kunna förtränga smärta i alla fall. Min fot ska tydligen bråka med mig ett tag till och lagom träning är tydligen det enda som på sikt hjälper läkningen.
Så i går och idag har jag kört efter "Bryt ihop och kom igen" Foten smärtar efter måndagens lite längre skogspromenad men som sagt ... "tänk bort smärtan och knata på"
 
Pappa citerade ofta när man beklagade sig för någon smärta "spik i foten ... då skulle du varit med i franska revolutionen" Var denna skämtsamma fras kommer från har jag ingen aning om ;-)
 
Kram allihop - Nu blickar vi framåt <3
 
Visa fler inlägg