Välkomna tillbaka
Längesadan jag delade med mig av livet by Hatte. Det har mest blivit på FB men tänker att det är mer personligt och mer ni som vill höra hur vi har det som läser här.
Sedan förra inlägget har vi flyttat (igen tänker någon). Ja så är det. Vi flyttar när vi behöver förändring i livet för att det ska bli lättare.
För er som aldrig läst min blogg kan jag berätta att vi är något av familjen annorlunda fast på vårt sätt.
Vi har anpassat livet efter det faktum att vårt ena barn fått diagnos autism med generell utvecklingstörning. Dessutom har han språkstörning som inte finns på papper. Fast det gör det svårare för honom.
Anpassningarna är många men som familj runt funktionshinder så anpassar och vänjer vi oss. Vi andra har blivit väldigt bra på det. Vi har också byggt en förmåga att förtydliga och tänka flera steg i förväg. Det är liksom vår vardag. Det vore fel att säga att det går hur bra som helst men det med livet som innebär anpassning funkar väldigt bra.
Vad bekymrar och sliter på oss då?
Samhällsvärderingar och kontakten med myndigheter. Tanken på "vad händer när vi dör?"
Det kan göra mig både rädd och sliten ...
I politiken är det få som förstår och som vill se det faktum att även om det inte hänt i deras liv nu, så skulle det kunna hända om några sekunder. Kanske skulle det vara oförmågan att förstå vara en anledning till att de inte är beredda att ta med dessa kostnader i sin budgeten. Jag vill ju tro gott om folk så egoism får vi hoppas det inte rör sig om.
Myndigheter - jo visst har de fått sina direktiv från politiker men hur kan man sova gott på natten om man gett avslag på någon insats som skadar någon så illa att denna faktiskt tar sitt liv. Det har hänt och händer att avslag inneburit det. Assistansberättigade är inga grönsaker eller okänsliga UFOn utan som du och jag - människor av kött och blod med känslor och drömma om ett gott liv på sina premisser.
Medmänniskor - ni som läser detta och fler därtill. Vi hade önskat ert stöd och er påtryckning på politiker. Det skulle ni kunna göra om ni vill hjälpa till.
Tyck inte synd. Det hjälper ingen. Vi klarar oss. Vår son har oss och klarar sig så länge vi lever.
Men det behövs ett omtag - en omvärld som värnar om de svagare även efter uppstutsiga som jag dött.
Värme och omtanke för alla människor och stöd att få chansen att bli sitt bästa jag.
Viktigt i detta är att även människor som behöver stöd har att förhålla sig till skyldigheter och rättigheter.
Sonen ska också "tjäna samhället" på det vis han kan - precis som alla vi andra.
Det kan och gör han också nu, ihop med sin assistent, som gör det möjligt för sonen att bli sitt bästa jag.
... men vi lever som killen bakom Villfarelser förespråkar och skojar högt och lågt. Det är ju ändå så - Det som inte dödar härdar och den som lever får se.
Lev, skratta, skutta och gläds åt det lilla tänker jag varje dag när jag skuttar omkring bland häst- och hönsbajs som ska plockas upp.
Dit ska jag styra min kosa just nu :-)
Ha det gott allihop <3 idag kör vi hästyoga
